Min självtillit har jag
byggt själv.

Alla behövs

Min pappa kom från en liten by i södra Frankrike och var den enda i sin familj som fick gå i skolan. Han blev kulturattaché och lektor i Sverige, poet och socialist i själ och hjärta, med en röd, gammal stickad halsduk som han hade på sig vid barrikaderna 68. Min mamma kom från en gård i Småland. Mormor fick sluta skolan vid tolv och börja som sömmerska, och drömmen om att barnen skulle få studera var det hon drev.

Hemma åt vi middag med artister och högt uppsatta tjänstemän, och jag fick följa med på alla middagar. Jag gick i privatskola men umgicks lika gärna med ungdomar från helt andra förutsättningar, och rörde mig lika väl i reggaesammanhang som i metalsammanhang. Senare, i Frankrike och Monaco, var vi ett gäng av alla nationaliteter som blev som en stor familj. Där lärde jag mig det som präglar allt jag gör i dag: det är olikheterna som gör det bästa, och alla behövs.

Utanför normen, men i starka färger

Jag har dubbel nationalitet och fick ofta höra var jag kommer ifrån. Jag var kraftig under hela uppväxten och försökte skyla kroppen så gott det gick, men jag klädde mig ändå i starka färger och i min egen stil. Senare vägde jag alldeles för lite och fick höra ”vad smal och fin du är”. Kroppen har alltid varit något andra haft åsikter om.

Jag diagnostiserades med adhd först vid 46 års ålder, och min dotter har det också. Det förklarade mycket, och i dag har jag hittat det lugn jag så länge har sökt. Förmågan att tänka utanför boxen och hitta nya vägar framåt finns kvar, och jag är fortfarande ofta tidigt ute med idéerna. Skillnaden är att jag har lärt mig att tålamod och bra kommunikation är a och o. En idé gör ingen skillnad förrän andra förstår den och vill vara med, så i dag tar jag mig tiden att få med alla på resan.

Jag har arbetat med många som har npf, från ledningsgrupper till fabriksgolvet, och jag vet hur mycket styrka det kan finnas bakom ett annat sätt att fungera.

Tre gånger har jag börjat om

Min stora drivkraft är att utvecklas, utmana mig själv och hjälpa andra att göra detsamma. Tre gånger har jag arbetat mig upp till en fin position och en bra titel. Och varje gång jag har känt att jag inte längre kan bidra, att jobbet inte ger mig den energi jag behöver, har jag valt att lämna. Då har det varit ner till start igen, kavla upp ärmarna och kämpa mig uppåt.

Jag har levt med både en stor plånbok och ingenting alls, och vänt på kronorna. Ärligt talat är det när jag är på botten som jag får mest energi. Ju färre saker jag har, desto friare känner jag mig. Det är utmaningen i sig som är min mojo.

Tillit som kommer inifrån

Med en hög position följer exponering och status. Man är omgiven av människor, får massor av likes och folk ringer. När titeln sedan är borta blir man litegrann som en paria. Det är få som hör av sig. Telefonen tystnar. Då är det bara dig själv du har att lita på för att ta dig upp igen.

Det är där min självtillit har vuxit. Inte ur andras bekräftelse, utan ur bevisen på allt jag faktiskt har klarat. De dagar något går bra tar jag verkligen vara på, för att se glaset halvfullt i stället för att gräva ner mig. Jag blir fortfarande glad och stolt när andra uppskattar det jag gör, och det är den uppskattningen som driver mig, inte bonusen. Men jag är inte beroende av den för att veta vad jag är värd. Den tryggheten gör att jag kan vara mig själv, och då kan andra slappna av och vara sig själva också.

Ett välfyllt bankkonto räcker sällan

Jag träffar så många ledare i höga positioner där energin inte är på topp. De sitter kvar för att det förväntas, och andras förväntningar har blivit större än det de själva vill. Sakta tappar de energi, tills de inte längre orkar ta sig vidare. Det märks hemma, det märks för barnen och det märks i jobbet. Lönen och titeln är där, men den inre glädjen saknas. Ett välfyllt bankkonto är väldigt sällan det som ger tillfredsställelse.

Livet är för kort för att kasta bort. Man får många chanser under ett liv, och det man gör under en viss tid är inte alltid det man behöver göra resten av livet.

Hitta det som driver dig på riktigt

Allt jag har varit med om har landat i Hero. När du vet vad du brinner för, vad som ger dig energi och vad du behöver för att må bra, har du också ett val. Du kan söka dig dit och berätta det för dem som kan ge dig rätt förutsättningar. Då presterar du som bäst, hittar din roll i teamet och kan bidra med det du faktiskt är bra på.

Det gäller ledaren som sitter fast i fel roll, den unga som söker sin självtillit, den vars yrke förändras av ny teknik, den som är senior och blivit utan jobb, kvinnan på väg in i ledningsgruppen och den som kommer från ett annat land. Alla är olika, och just därför kompletterar vi varandra.

Självtilliten finns redan i oss alla. Ibland behöver vi bara hjälp att få syn på den.